Lennart Tegborg

Handikappscouting

Lysestrand - ett sätt att leva

av Lennart Tegborg

Det började med lägret på Arelid 1958. Scouting - friluftsliv -gemenskap- upplevelser, allt detta hade jag varit med om förut, ändå var det något nytt.

"En scout är andra till nytta och hjälp." "En scout är vänlig mot alla och en god kamrat." "En scout tar alla svårigheter med glatt humör." Orden hade fått en ny innebörd. Baden Powells idé hade visat sig kunna erbjuda upplevelser och gemenskap för scouter och jämnåriga handikappade ungdomar tillsammans.

Arelid var ett spännande försök och det skulle bli början till något nytt - faktiskt ett nytt sätt att leva. fortsättningen hette Lysestrand. För många handikappade ungdomar början på en väg ut ur isolering och begränsningar, inbillade och verkliga. Några av scouterna och de unga ledarna påverkades tydligt i sitt yrkesval. För oss alla oförglömliga lägerveckor.

Var det så att solen alltid sken över lägerplatsen, badklipporna, hajkterängen? Var det alltid månljust över lägerbål och vid samlingen vid huket i ljumma sommarkvällar? Nej kanske inte, ändå är Lysestrand för mig så tydligt förknippad med soliga dagar och ljumma kvällar. Ändå minns jag hur regnet fullkomligt forsade ner när vi var på hajk med konfirmandlägret norr om Gärlesborg.

Det fanns något smittande, värmande, inspirerande i den anda vi tillsammans lyckades skapa. En känsla av att ingenting egentligen var omöjligt.

För min egen del fanns en personlig förklaring: Det var på Lysestrand jag träffade Lena. det var det allra första som hände, direkt när jag gick av tåget. det blev början på ett nytt kapitel i mitt liv. Hennes far, Leffe, hade jag träffat ett helt år tidigare, på Arelid, där också hennes mor, Margit, varit med.

Det blev Leffe, Lena och jag som ett par år senare fick den spännande uppgiften att forma och leda det första konfirmandlägret på Lysestrand. det var en naturlig fortsättning på lägerveckorna på lägerplatsen. De viktigaste förutsättningarna fanns: Ledare som ville, visste och kände svårigheter och alltid såg möjligheter att finna lösningar. Scouter, som varit med på lägerplatsen, som visat vad de gick för, och som själva valt detta som sin konfirmationstid. Handikappade ungdomar i konfirmationsåldern från olika delar av landet, flera av dem med lägervana från tidigare läger. Flat, den gamla barnkolonin, som formats till en lägergård med små dubbletter avpassade för laget , som skulle leva där tillsammans.

Det fanna en förutsättning till: Kyrkfolkets stöd.

Det hade vi känt redan den första söndagen under det första lägret. När vi kom till kyrkan i Lyse - i församlingens ordinarie kyrkbuss - som passerade förbi Lysestrand, var vi genast accepterade som ett med bygden. När en av ledarna några dagar senare gick in i en gård för att få hjälp med sin bil och började presentera sig fick hans snabbt till svar: "Vi sågs i kyrkan."

Genom Leffes energiska insats fick konfirmandlägret sin lägerkyrka, färdig lagom till invigningen av nybygget ner vid "feskelådan". Ett år senare kunde klockstapeln invigas. Då mötte också kyrkfolket upp. Första årets konfirmander hade fött idén och skrapat ihop grundplåten.

Några år senare fick Lysestrands konfirmandläger en filial i Sigtuna, ett läger som fick en fortsättning i vintersporläger på Härskogen, men det är en annan historia.

Fast egentligen är det inte det: Lysestrand, det är ett sätt att leva.